Det var någon gång runt 1989 och jag var 15 år. Jag hörde Alf Hambes sång Visa i Molom för första gången. Stjärnor i skelom, dudom delom. Vind går i felom, spelom.

Vad det betydde spelade egentligen ingen roll. Det var bara så förbannat intressant. Och vackert. Jag lärde mig att spela visan på gitarr och snart köpte jag hela plattan, Hambes debutskiva från 1965.

Det visade sig finnas fler sånger av denne Hambe, som var oemotståndligt spännande. Den märkliga Balladen om tre bröder i Halland fascinerade kanske allra mest. Och Trädet. Trädet. Vilken overkligt vacker text. Träd som gungar hav i ro, andas aftonstilla. Själen är ett fågelbo, där undrans runda ögon glo, mot skuggor som förvilla.

Själv skrev jag, och fortsatte skriva, om olycklig kärlek, lust och könsidentitet. Men Hambe fanns med mig hela tiden. Jag vävde in hans älskade Halland i min första bok, trots att jag inte hade någon som helst relation till landskapet.

Jag har alltid älskat att leka med ord, hitta egna och smaka på dem. Allitteration, ett rim då och då, och rytmen som om dikterna skulle kunna sjungas.

2018 bodde jag tillfälligt i Malmö i en månad. Jag hade en Hambeperiod och lyssnade på hans samlingsalbum från 1977 om och om igen. Bröderna i Halland, Trädet, Gröne greven, Odyssevs och så klart Visa i Molom.

Jag fick en ingivelse att skriva en egen version av Visa i Molom. Och det blev 13 dikter till, alla inspirerade av sångerna på skivan.

Tidskriften Populär Poesi publicerade min dikt Frosten. Jag blev också tillfrågad att skriva en artikel om Alf Hambe. Och jag behövde bilder. Så i januari 2019 satt jag och fotografen Hendrik Zeitler i Alfs vardagsrum i Molom, det vill säga Steninge i Halland där han bor. Han läste Frosten och log stort.